Mitt underbara vardagsliv

Idag har jag haft tre ärenden på familjecentralen. Först var det babymassage. Vilma hölls vaken tills jag skulle åka och lämna Alvin på förskolan. Tanken var att hon skulle somna i bilen påväg dit, sova vidare i bilstolen till 9.30 då massagen ska börja. Vilma sov i alla fall så igår, men det gick inte vägen idag. Vilma sova ca 15-20min i bilstolen och sedan vaknade hon och ville inte somna om. Som jag anade då hon vaknade, massagen gick inte så bra. Vilma blev ju givetvis trött, sur och arg. Efter babymassagen var jag på efterkontroll. Jag lyckades få Vilma att somna i bilstolen under tiden jag var där inne (obs! Jag hade glömt selen hemma..). JAg klarade efterkontrollen. Vi pratade enbart och jag fick så mycket beröm att jag överhuvudtaget fixade att stanna hemma så länge jag gjorde samt att jag fixade det utan smärtlindring, inte ens lustgas. Jag är nöjd över det själv och jag mår bra i mig själv när jag tänker på det, MEN jag har nog lite svårt att höra det av andra, åtminstone när det upprepas flera gånger. Samma sak gäller när folk ger komplimanger för ens barn, jag VET att jag har de finaste barnen i världen, men jag vet också att alla andra tänker lika om sina egna barn. Och folk är specilister på att säga att man har fina barn, ungefär som om det är ett måste. Men hur vet man då om andra verkligen tycker man har fina barn eller om det bara är något de säger? Jag vill veta om mina barn verkligen är väldigt fina i andras ögon, hur folk egentligen tycker spelar ingen roll, för som sagt är de alltid de finaste för mig. Och tycker verkligen folk att jag har superfina barn, att de har det där extra, så är ju det super förstås.
En på öppna är väldigt duktig på att ge komplimanger till Vilma, och jag hoppas verkligen hon menar det hon säger för annars är det ju bara konstigt eftersom hon ger massor med komplimanger. Hon på öppna och en av BVC-sköterskorna hörde jag satt och pratade om vad som kunde göra Vilma så himla speciell, vad som gör henne till nåt extra - eftersom tydligen alla bebisar inte blir fullt lika fina även om alla blir söta på sitt sätt, och jag tyckte de kom fram till att det kanske hade något med hennes huvud att göra eller att hon var så välproportionerlig (??). Sedan kom vi in på en diskussion om hur konstigt nog väldigt vackra föräldrar faktiskt kan få mindre söta bebisar. och tvärtom. Det är helt otroligt hur det blir med bebisar.
I alla fall, efter efterkontrollen var jag till BVC med Vilma. Jag fick såklart väcka tröttaste tjejen och det blev hon inte glad över. Vilket jag förstår, hade ju knappt sovit något på hela förmiddagen. Vilket 2mån-bebisar annars behöver. Jag berättade på BVC att Vilma har som vana att amma oftare nattetid nu, och tittade man på kurvan så följer hon fortfarande sina kurvor bra, men ändå inte precis så som hon gjort innan. Jag hoppas att det inte slutar med att jag måste amma jämt för att hålla henne nöjd, eller att hennes kurvor fortsätter nedåt. Vilma är i alla fall 59cm lång nu och väger 3880g.

Och oj vad klockan svischat iväg. Dax att väcka Vilma för att amma henne lite, och sedan åka iväg för att hämta resten av barnen.