Mitt underbara vardagsliv

Igår skulle vi på dop. Vi var precis påväg ut till bilen på parkeringen när jag tittar ner på Vilma i babyskyddet som jag bär och ser att det kommer en massa snor ur hennes näsa. Det liksom bara pressas ut. Jag ser strax efter hur det kommer en massa bubblande genomskillnig slem ur munnen, tungan rör sig kväljande i munnen. Vilma blir alldeles röd i ansiktet, ögonen försvinner som bakåt. Då har Staffan kommit fram till Vilma också. Vi konstaterar att "hon får ingen luft, hon kan inte andas". Vi plockar upp henne ur babyskyddet, men det gör ingen skillnad. "Ne nu ringer jag..." säger jag medan Staffan har henne i famnen. 112 knappar jag in på mobilen och ringer, två ambulanser/akutbilar skickas sedan. Jag gick undan lite när jag ringde, SOS ber mig kolla Vilma i Staffans famn. Vilma är fortfarande i samma tillstånd! Aningen kaotiskt börjar det bli, Alvin och Vera gråter båda två och jag med. Vi lämnar vagn och bilstol mitt på parkeringen och tar oss in. Vilma börjar då återgå till sitt normala, förutom att hon blundar. Hon är alldeles trött och slö. Jag springer ut och möter ambulansen, men när de kommer in är det värsta över. Vilma andas ju som hon brukar göra igen, allt är bra förutom att hon är trött och slö.
Jag följer med Vilma i ambulansen och väl inne på sjukhuset piggnar hon på sig mer och kan både skrika och äta. Det som undersöks ser allt bra ut men vi får stanna för observation.
Jag tyckte ju verkligen att hennes "anfall" såg ut som epilepsi, och när jag frågar läkaren om det ser jag att han tänkt tanken. Men den mest troliga förklaringen som jag ändå får är att det blev en reaktion på slemmet som skulle upp. Vilma hade förmodligen svårt att få upp slemmet, och anstängningen gav andningssvårigheter m.m. Även om jag inte kan förstå hur detta kan sitta i flera minuter, själva "attacken" alltså.
Hela dagen och kvällen igår var jag helt förstörd, det blir att man tänker en hel del. Tänk om... tänkt om... tänk om... Inne på barnkliniken och på hela Gävles sjukhus går det ju magsjuka, så inte fick Staffan göra mig nåt sällskap heller, det var nämligen besöksförbud.
Hela händelsen var VÄLDIGT otäck och jag är väldigt rädd att det ska hända igen. Jag hoppas verkligen vi slipper uppleva detta igen.